Medicinsk behandling av sjukdomar är en kunskap baserad på vetenskap, träning, erfarenhet och inte minst personliga preferenser. För en komplex sjukdom där det dessutom finns väldigt många behandlingsalternativ är det därför en intressant fråga om vem skall avgöra vilken behandling som ges.

Låt mig ta ett exempel. Vi antar att vi sitter tillsammans en anhörig, en läkare och en person som precis fått diagnosen Parkinsons sjukdom och har besvärande symtom. Vi är överens om att vi skall starta en behandling. Just när det gäller initial behandling av sjukdomen finns många, väldigt många alternativ.

Nyhetsbrev: Håll dig uppdaterad om Parkinsons

Låt oss se det först ur patientens perspektiv.

Här finns ett val mellan behandling enbart en gång om dagen, antingen som tablett eller kanske som ett plåster? Ett annat alternativ är levodopabehandling, den behövs dock tas tre gånger per dag och på lite längre sikt ännu bättre alternativ är att starta med 6 gånger per dag. De flesta tycker det är enklast med en tablett om dagen så även denna patient föredrar detta. Vilken tablett och typ är inte så viktigt som första behandling – bekvämligheten går först, bara det är en gång per dag.

Anhörig har ett annat perspektiv. Hen har läst på, förstår att detta är en livslång sjukdom och vill därför ha den behandling som är bäst på sikt. Den kortsiktiga vinsten av ev. bekvämlighet väger mindre tungt än vad som händer längre fram i sjukdomsförloppet. Hen är mest bekymrad över biverkningar till de olika preparaten. Så hen vill ha den behandling som ger minst risk för biverkningar – det är inte samma som patienten önskar.

Läkaren tänker först på vad riktlinjerna och hans erfarenhet säger om hur man skall starta behandlingen av en patient som denna. Hen tar hänsyn till ålder, kön, biverkningsprofil, behandlingskostnad, patienten och anhörigs önskan och säkerligen omedvetet sin egen inställning till de olika möjligheterna. I detta fall anser läkaren att det optimala är en tredje typ av behandling, vare sig patientens eller anhörigs första val. Ur medicinsk synvinkel anser hen att det optimala är ett annat alternativ. Det är inte det mest bekvämaste, inte minst risk för biverkningar men med bäst effekt! Läkaren vill göra så att patienten kommer bli nöjd med sin behandling och väljer ur detta perspektiv.

Alla tre behandlingarna är godkända, alla kan användas vid start och det finns inget absolut rätt eller fel. Vem eller vad skall avgöra vilken behandling som skall ges? Vem har störst bestämmanderätt?

I patientlagen finns bestämmelser om hälso- och sjukvårdens skyldigheter att informera och göra patienten delaktig i beslut. Det finns en tydlig informationsplikt i lagen gentemot patienten vilket sammanfattas enligt följande:

Lagen talar om patientens rättigheter och inte anhörigs. Men hur vet läkaren att patienten är 100%ig beslutskompetent efter att ha fått information? Kanske är det mera relevant att lyssna på anhörig i denna situation? Är de olika kraven från patient och anhörig orimliga?

Det finns inga klara svar på etiska frågeställningar som ovan. Etiken kring vård och vårdgivares hantering av just autonomifrågan belyses i bl. a. in artikel i Läkartidningen för de som är intresserade.[1]

Det är ett svårt val för läkaren när patientens/anhörigs önskan om behandling inte går i linje med egen uppfattning om det ”rätta” valet. Som författaren i Läkartidningen skriver: ”Meningen med patientautonomi är att det ska vara patientens värderingar, snarare än mina, som så långt som möjligt styr behandlingens inriktning.”

  • [1] Lakartidningen.se 2019-10-15

Vem skall avgöra vilken behandling som ges?

Prenumerera på vårt nyhetsbrev

Sviktfas diskuterar vi allt som har med individualiserad behandling av Parkinsons sjukdom, häng med!

Nu har du blivit registrerad!

Pin It on Pinterest