Att dans kan vara välgörande för både kropp och själ kan nog de flesta hålla med om. Det anses rent allmänt att dans hos friska äldre bidrar till starkare benstomme, förbättrad balans, bättre minne, tankeförmåga, beslutsfattande mm.

Man har vetenskapligt studerat huruvida dans har effekt vid Parkinsons sjukdom och även tittat på vilken typ av dans. En som studerat detta i detalj är Madeleine Hackney. Hon började redan 2007 med att jämföra två olika sorters motion – dans (tango) eller gymnastik. En grupp på 19 patienter med Parkinsons sjukdom fördelades slumpvis antingen till att dansa tango eller gymnastik under totalt 20 tillfällen. Bägge grupperna visade förbättringar generellt men när det gällde balans och att starta sin gång, var Tangogruppen bättre än gympa-gruppen. 2009 publicerade Hackney en jämförelse mellan olika typer av dans och påverkan på deras livskvalité[1]. 75 individer med Parkinsons sjukdom fördelades slumpvis till 20 lektioner Tango, Vals/Foxtrot, Tai Chi, eller en obehandlad kontroll grupp. Resultatet är intressant. Tango visades ha ge förbättringar av rörlighet, social välbefinnande och generell livskvalité medan Tango, Vals/Foxtrot, Tai Chi och kontrollgruppen inte visade några märkbara förändringar i dessa parametrar.

Nyhetsbrev: Håll dig uppdaterad om Parkinsons

Man kan undra varför Tango var bättre än Vals/Foxtrot? Hackney gick vidare med en detaljerad studie mellan återigen Tango och Vals/Foxtrot och en kontroll grupp[2]. Återigen 20 lektioner, en timma per gång, två gånger per vecka. I denna detaljerade studier med fler testade parametrar, var Tango och Vals/Foxtrot bägge bättre än kontrollen när de gällde balans och gångförmåga. Förbättringen med Tango var lika bra eller något bättre än Vals/Foxtrot.

Hackney frågade sig sedan om man kan uppnå dessa effekter på kort tid genom en kortare men mer intensiv tangoträning? Hon lät 14 individer med Parkinsons sjukdom få 10 st, 90 minuters lektioner inom två veckor![3] Positiva effekter sågs återigen på balansen och generell rörlighet medan ingen effekt syntes på ett 6 minuters gångtest och tid till att resa sig och upp och börja gå. Men uppenbarligen ger kort intensiv träning också viktiga effekter kopplade till rörelseförmågan.

En viktig skillnad mellan Tango och annan motion som Tai Chi eller gymnastik är att Tangon görs med en partner medan gymnastik oftast görs ensam. Är det en viktig komponent att ha en partner vid dansträningen? Hackney gjorde därför en jämförelse av att dansa tango med eller utan partner![4]

Denna gång fick 39 individer med Parkinsons sjukdom slumpvis antingen dansa tango med eller utan partner. Liksom tidigare var det 20 lektioner på en timma som gavs två gånger per vecka, sammanlagt 10 veckor. Resultatet är intressant. Bägge grupperna visade en förbättring av balans och gångförmåga. Förbättringen satt dessutom kvar när man testades en månad efter att träningen avslutades. Var det då ingen skillnad mellan grupperna,? Jo visst hade bägge en bättre rörelseförmåga men gruppen som hade en partner uttryckte en högre grad av nöjdhet/glädje och hade större intresse av att fortsätta med dansen jämfört med ”singel” gruppen.

Man kan konstatera att tangodans har flera positiva effekter för individer med Parkinson. Tango innehåller flera specifika rörelser, tangosteg som inte förekommer vid andra danser eller motionsformer. Dessutom innehåller tango rytmiska och/eller växlande rörelser som ställer krav på snabba omställningar. Tango kan hjälpa till att förbättra gånghastigheten och steglängden eftersom den övas under kontrollerade rytmiska förutsättningar, något som man vet hjälper vid Parkinsons sjukdom.

Så dans och gärna lite komplicerad dans är en bra metod för att förbättra balans och rörelseförmåga. Och även om det går bra att göra ensam så är det mycket roligare att få dansa med en partner!

Referenser

Prenumerera på vårt nyhetsbrev

Sviktfas diskuterar vi allt som har med individualiserad behandling av Parkinsons sjukdom, häng med!

Nu har du blivit registrerad!

Pin It on Pinterest